Publiken är inte besvärad. Alla vill vara med.
Jag kände igen en äldre man. Funderade på om han åkt spårvagn, att jag hade pratat med honom där, sålt en biljett kanske.
Kom på att det var mannen som varje dag hälsade på sin fru på hemmet. Jag jobbade där för över tio år sen.
Hans fru tog jag väl hand om. Hon satt i sin rullstol förskräckt och skrek med krulligt brunt hår och orolig blick.
En ung tjej, fast anställd undersköterska, kallade henne jävla kärring och retade henne intensivt. Ville få henne att skrika ännu mer där hon satt förvirrad i en rullstol som hon inte själv kunde styra. Jag blev så förvånad, hon verkade så duktig på sitt jobb annars. Men plötsligt stod hon där i matrummet och hetsade kvinnan i rullstol, helt öppet framför oss ännu yngre timanställda sommarvikarier. Jag försökte anmäla till cheferna men en av sjuksköterskorna på våran avdelning vägrade ta det på allvar.
-Vi har inga problem på våran avdelning.
Jag tänkte på henne förra veckan, hans fru, i sin rullstol på gruppboendet. I ett hus som var så högt att alla gråa moln sögs in.
Så satt han här nu på seansen. Jag gick fram till honom efter seansen var avslutad. Han stod i kapprummet inklämd mellan jackor, rockar och människor som viskade till varandra. Av någon anledning kände jag att jag ville ta kontakt med honom på ett sätt som skulle få honom att tro att jag var en länk ifrån andevärlden. Kanske för att göra honom glad och för att teater i vardagen är som mest magisk.
-Jag kände din fru.
Han tittade leende på mig och inte alls förvånad. Inte helt säker på om dom andra omkring oss också såg mig.
-Jag kände henne när hon bodde på hemmet.
-Jaså. Jaha i jordelivet menar du.
Han berättade att det var hans 97e seans och att han fått kontakt med sin fru ett flertal gånger. Hon hade även ringt en gång och då endast sagt sitt namn. Jag sa att jag alltid upplevde dom som lyckliga även om hon fått altzheimer.
Vi skakade hand och han såg lugn ut.
