Men jag beter mig ändå så som jag betedde mig när jag skrev dagbok som ung tonåring. Mina hemligaste hemligheter fick inte ro mellan bladen. Dom hamnade istället som omgjorda till påhittade historier nedskrivna eller tecknade. Ska försöka vara ärlig här med viss modifikation så som vardagen alltid bör vara för att klara den. Sen det otroligt pinsamt om släktingar läser.
Nu handlar det om att jag inte hinner teckna så mycket som skulle kännas bra inuti. Istället drömmer jag på nätterna mardrömmar om att bli jagad. I natt var jag och ett gäng människor instängda i nån slags gammal rostig fabrikslokal. Då och då när som helst under dygnat dök en varelse upp som snabbt slukade dom den fick tag på. Jag och några andra hade sett ut en flyktväg. Via en liten toalett fanns en lucka till ett större runt rör med stege på insidan. Vi hade klättrat upp för att se vart den ledde, tyvärr ingenstans, men det var i alla fall vår flyktväg.
Jag hade äran att få se odjuret på nära håll utan att bli uppäten. Det var ett leende skelett med blont långt yvigt hår. Jag och några andra låg och gömde oss bakom nåt slags staket. Några uppblåsta män i tron att de var odödliga hade gått fram till skelettet och försökte skrämma iväg den genom att hota med blodvite. Skelettet fortsatte bara le och tog sakta men samtidigt i så snabb fart att ögat inte hann uppfatta tag i dom, en efter en och skivade upp dom. Skivorna hade formationer i olika vackra mönster. Dom som skivades var bland annat en muskelknutte och en smartis. Skelettet tog vara på de bästa delarna för att bygga på sin egen skralla kropp. Jag var livrädd för att bli skivad och tänkte att flyktvägen nog hade en fortsättning ändå, på något sätt skulle det gå.
På den här nivån blir det. Önskar jag kunde föra seriösa politiska debatter men kan inte utföra såna stordåd utan god källförteckning. Endast när jag berättar om mina egna erfarenheter av orättvisor och utanförskap.
