Viveca inte Viveka.

Nu har förberedelserna börjat inför fyra lite större ca 50x 60 cm stora teckningar med Viveca Lindfors som huvudperson. Jag hade fått för mig att hon stavade med k och inte c, men c de e.

Hur ska det gå? jo det kommer bli en fantastiskt kul "resa" in i dessa bilder med Viveca i olika science- fiction miljöer.

Ovan råkar hon spela mot Reagan och nedan hamnade hon i "Här är ditt liv".

om jag inte sover så

Jag kan verkligen inte det här med att blogga! Varför ska jag då ideligen skaffa nya bloggar år efter år. Jo det är väl så att jag gillar att reflektera och dokumentera.
Men jag beter mig ändå så som jag betedde mig när jag skrev dagbok som ung tonåring. Mina hemligaste hemligheter fick inte ro mellan bladen. Dom hamnade istället som omgjorda till påhittade historier nedskrivna eller tecknade. Ska försöka vara ärlig här med viss modifikation så som vardagen alltid bör vara för att klara den. Sen det otroligt pinsamt om släktingar läser.

Nu handlar det om att jag inte hinner teckna så mycket som skulle kännas bra inuti. Istället drömmer jag på nätterna mardrömmar om att bli jagad. I natt var jag och ett gäng människor instängda i nån slags gammal rostig fabrikslokal. Då och då när som helst under dygnat dök en varelse upp som snabbt slukade dom den fick tag på. Jag och några andra hade sett ut en flyktväg. Via en liten toalett fanns en lucka till ett större runt rör med stege på insidan. Vi hade klättrat upp för att se vart den ledde, tyvärr ingenstans, men det var i alla fall vår flyktväg.
Jag hade äran att få se odjuret på nära håll utan att bli uppäten. Det var ett leende skelett med blont långt yvigt hår. Jag och några andra låg och gömde oss bakom nåt slags staket. Några uppblåsta män i tron att de var odödliga hade gått fram till skelettet och försökte skrämma iväg den genom att hota med blodvite. Skelettet fortsatte bara le och tog sakta men samtidigt i så snabb fart att ögat inte hann uppfatta tag i dom, en efter en och skivade upp dom. Skivorna hade formationer i olika vackra mönster. Dom som skivades var bland annat en muskelknutte och en smartis. Skelettet tog vara på de bästa delarna för att bygga på sin egen skralla kropp. Jag var livrädd för att bli skivad och tänkte att flyktvägen nog hade en fortsättning ändå, på något sätt skulle det gå.

På den här nivån blir det. Önskar jag kunde föra seriösa politiska debatter men kan inte utföra såna stordåd utan god källförteckning. Endast när jag berättar om mina egna erfarenheter av orättvisor och utanförskap.

efter svart damm kommer blodregn

Men inte så mycket. Det som faller ner kommer mest synas som en aning rött damm, främst på vita bilar.

Jag har äntligen börjat arbeta femtio procent. Skissar och tecknar, söker stipendie och deklarerar. Gör oss av med överflödiga föremål och sparar det bästa för verklighetsflykt. Snart kommer bilder, både på konst och föremål.

Dessutom är det min namnsdag, Marianne.

Svarta madamm

Ett svart fiberdamm har lagt sig över vårt hem sen några veckor tillbaka. Vi säger att det är från Svarta Madamm. Hen sveper igenom ditt hem när årstiderna suddats ut. Det svarta dammet är som små tygfibrer. Små små svarta maskar som släppt från hens långa svarta släp. Ligger nu över handfatets vita porslin och hyllplanens strukturerade pappershögar. I hörnen som kolonier, i luftvägarna som feber.

Det kommer antagligen från halsduken jag tvättade i tvättstugan och som obarmhärtigt slets till smulor i tvättrumman. En halsduk som nu rör sig som Svarta Madamm genom fastighetens ventilationssystem, lägger sig som en svart ny årstid. När alla andra årstider är bortglömda av asfalt, köpcentrum, bilar och plastkläder.

Svarta madamm som ett stilla larm. Luften är tung som en uppstoppad tygdocka. Ena lungan rosslar längst ner vid revbenens sista rad. Min posttraumatiska ångest lyssnar på rosslet i nattmörkret.

Orka krig

Om det är något som gör mig matt så är det krigiska människor. Vi vet till och med att vi är dödliga. (Vissa tror att vi är odödliga.) Ändå ska vi hålla på och hålla på. Kan inte alla bara sätta sig ner och äta chips framför tv:n istället.

Jag som har fullt upp med att gräma mig över att jag aldrig vågar lita på min egen förmåga att göra konst. Att min bok inte fick bli det den ville bli. Hur den sagt det till mig varje natt sen den var färdigtryckt, att jag inte gjorde den egentliga boken. Ska nu dessutom alltså behöva se på hur Europa är på vippen till krig. Hundra år sedan första världskriget bröt ut. Anledningen är den samma. Maktfullkomliga herrar med ekonomiska vinstintressen. Demagoger med exhibitionism i form av väldiga kukar i stål. Bakåtsträvande lagar och hetsjakter istället för demokratiska reformer. I hopp om att få ta livet av alla dom som bugar och vill göra rätt för sig. Ta på sig uniformen och följa dit slaget går.

Farmor och även min nu döda mormor, blev djupt påverkade av andra världskriget. Jo det går att ärva såren och ärren från ett krig.

Min ofärdiga färdiga bok tar delvis upp det.

Heja Kvinnor

och idag är det den fantastiska internationella kvinnodagen

Dit jag nu går.

Till Hängmattan. Bästa fiket i stan, Hängmattan, på Södermannagatan. Går dit flera gånger i veckan nu. Allt smakar så gott och möblerna är not-sofo, menar exempelvis det där obehagliga tandläkarvita. Istället är det olika färger, former och gamla möbler. Ganska sofo det med fast på det gamla goda viset, ärligt. Samtalen är oftast intressanta att tjyvlyssna på. Ansiktena tittar på dig och inte igenom dig. Påtår ingår. Nu gör jag reklam, men jag gör den gratis, för att jag gillar stället. 

Det känns som om en ny film har börjat fast vi är samma karaktärer. Vi ses på fiket nu och pratar om våra nya liv. Jag tar med mig K varje gång, antingen sover han eller så sitter han i mitt knä eller i en barnstol. Kanske ska börja dokumentera honom där i soffan och se förändringen.