barnkoma

Kan det sluta kännas som om jag vill ångra allt på grund av den så enorma tvära överrumplande känslostormen över mitt barn.
Idag har vädret varit moddigt. Jag gick en morgonpromenad ut med barnvagnen upp till Vitabergsparken. Vi landade vid den stora utomhusscenen. Jag var ganska utsövd men alltid trött till viss del.

Det är så svårt att föreställa sig känslan innan. Då var barnbilder intetsägande fånigt och ihållande jobbigt. Men nu är det så gulligt och hjärtkramande. Kan inte förstå att jag blev så. Men det är alltid lika spännande att prova nya karaktärer. Kan inte heller förstå att det var så viktigt innan att ta ställning gilla barn eller inte gilla, gilla par med barn eller inte gilla. Nu mitt i barnvardagen är allt som en snurrande speldosa och utanför rör sig lite pratbubblor då och då som gillar eller inte gillar, men det är alldeles ovidkommande här inne i speldosan.

Förutom allt det som kan dra ner på det drägliga livet. Vare sig inuti eller utanför speldosan så är det ändå avgörande om villkoren är jämställda och klasslösa för att full lycka ska kunna flöda.
 

Storyboard

Jag gjorde en bok. Men om jag ska vara ärlig så blev den inte färdig. Innan jag gjorde boken var boken, historien och teckningarna andra. Sen när den var tvungen att färdigställas så blev det något nytt. Nu finns därför en till på väg efter det och en till efter det och alla är dom samma bok. För har jag en gång låtit försumma den första sanna boken så finns det ingen återvändo, nu vill alla ut och i en och samma bok.

Viveka Lindfors har letat sig in som karaktär nu. Närmsta halvåret kommer stora pappersark fyllas med miljöer som Viveka beträder. Mestadels surrealistiska med inslag av delirium.

Planera namnfest.

Jag och K satt och väntade på våran tur. N hade hämtat en mugg vatten till mig och gått vidare för att kolla in några teknikprylar.
K låg i vagnen och sov bakom en filt hängandes ner från suffletten. En kvinna i sextioårsåldern plockade upp en nummerlapp från golvet.
Sen viskade hon till mig och frågade vad det för nåt, en pojke eller flicka. Ja det är ju en pojke sa jag. Vad heter han, undrade hon. Jag sa namnet och frågade om hon kände till det. Jo sa hon och frågade om han var döpt. Nej, sa jag. Va inte det, sa hon. Sen berättade hon att som ortodox så måste barnet döpas inom fyrtio dagar annars skyddar inte gud barnet. Du måste se till att ha ett skydd för barnet, sa hon med en blick som försökte skrämma skiten ur mig. Men jag bara skrattade och sa ja om jag vore ortodox ja.

Fick du moderskänslor frågade hon. Ja sa jag, det fick jag. Då berättade hon om en väninna som inte fick det och ville strypa sitt barn när den skrek. Hon ville styyypa sitt barn, sa hon och såg på mig stint. Jag sa oj och vad jobbigt, nej jag hade tur att inte råka ut för någon förlossningspsykos eller kolik.
Sen försvann hon. Jag vände lite snabbt på huvudet för att se vilket nummer det var på tur och när jag vände tillbaka blicken var hon borta, lite som på film.
Läskig kvinna men samtidigt roande. Borde blivit rädd men jag har ju av någon anledning svårt att bli rädd för människor, om dom inte kommer farandes med ett dödligt vapen. När jag var liten gick jag fram till alkisarna i skogen och när jag arbetade som vårdbiträde tog jag dom obehagligaste brukarna för att ingen annan vågade.

I varje fall så påminde hon mig om att vi glömt planera datum för namnfesten. Så nu har vi tänkt oss någon gång i april.

Kalla mig tanten.

Agerade modell för plåtning. Älskar ju äldre damer, så visst vill jag spela tant.

© Linda Nybom

Tonår

När min lillasyster fyllde 13 år var det dags att se pappas tillfälliga hem i Stockholm. Han hyr en möblerad lägenhet i andra hand med turkiska kitchmöbler. Sofforna är överdimensionerade skinnbumlingar med diamanter instället för knappar både på ryggstöd och fötter.
Det var en blandning av kakor och människor och samtalen var så där dialogmässiga när film är som bäst. Eller om det var karaktärerna i sig. Karaktärer finns det alltid på kalasen hos pappa. Men mer berättar jag inte nu, av hänsyn.