Planera namnfest.

Jag och K satt och väntade på våran tur. N hade hämtat en mugg vatten till mig och gått vidare för att kolla in några teknikprylar.
K låg i vagnen och sov bakom en filt hängandes ner från suffletten. En kvinna i sextioårsåldern plockade upp en nummerlapp från golvet.
Sen viskade hon till mig och frågade vad det för nåt, en pojke eller flicka. Ja det är ju en pojke sa jag. Vad heter han, undrade hon. Jag sa namnet och frågade om hon kände till det. Jo sa hon och frågade om han var döpt. Nej, sa jag. Va inte det, sa hon. Sen berättade hon att som ortodox så måste barnet döpas inom fyrtio dagar annars skyddar inte gud barnet. Du måste se till att ha ett skydd för barnet, sa hon med en blick som försökte skrämma skiten ur mig. Men jag bara skrattade och sa ja om jag vore ortodox ja.

Fick du moderskänslor frågade hon. Ja sa jag, det fick jag. Då berättade hon om en väninna som inte fick det och ville strypa sitt barn när den skrek. Hon ville styyypa sitt barn, sa hon och såg på mig stint. Jag sa oj och vad jobbigt, nej jag hade tur att inte råka ut för någon förlossningspsykos eller kolik.
Sen försvann hon. Jag vände lite snabbt på huvudet för att se vilket nummer det var på tur och när jag vände tillbaka blicken var hon borta, lite som på film.
Läskig kvinna men samtidigt roande. Borde blivit rädd men jag har ju av någon anledning svårt att bli rädd för människor, om dom inte kommer farandes med ett dödligt vapen. När jag var liten gick jag fram till alkisarna i skogen och när jag arbetade som vårdbiträde tog jag dom obehagligaste brukarna för att ingen annan vågade.

I varje fall så påminde hon mig om att vi glömt planera datum för namnfesten. Så nu har vi tänkt oss någon gång i april.