Viveca inte Viveka.

Nu har förberedelserna börjat inför fyra lite större ca 50x 60 cm stora teckningar med Viveca Lindfors som huvudperson. Jag hade fått för mig att hon stavade med k och inte c, men c de e.

Hur ska det gå? jo det kommer bli en fantastiskt kul "resa" in i dessa bilder med Viveca i olika science- fiction miljöer.

Ovan råkar hon spela mot Reagan och nedan hamnade hon i "Här är ditt liv".

om jag inte sover så

Jag kan verkligen inte det här med att blogga! Varför ska jag då ideligen skaffa nya bloggar år efter år. Jo det är väl så att jag gillar att reflektera och dokumentera.
Men jag beter mig ändå så som jag betedde mig när jag skrev dagbok som ung tonåring. Mina hemligaste hemligheter fick inte ro mellan bladen. Dom hamnade istället som omgjorda till påhittade historier nedskrivna eller tecknade. Ska försöka vara ärlig här med viss modifikation så som vardagen alltid bör vara för att klara den. Sen det otroligt pinsamt om släktingar läser.

Nu handlar det om att jag inte hinner teckna så mycket som skulle kännas bra inuti. Istället drömmer jag på nätterna mardrömmar om att bli jagad. I natt var jag och ett gäng människor instängda i nån slags gammal rostig fabrikslokal. Då och då när som helst under dygnat dök en varelse upp som snabbt slukade dom den fick tag på. Jag och några andra hade sett ut en flyktväg. Via en liten toalett fanns en lucka till ett större runt rör med stege på insidan. Vi hade klättrat upp för att se vart den ledde, tyvärr ingenstans, men det var i alla fall vår flyktväg.
Jag hade äran att få se odjuret på nära håll utan att bli uppäten. Det var ett leende skelett med blont långt yvigt hår. Jag och några andra låg och gömde oss bakom nåt slags staket. Några uppblåsta män i tron att de var odödliga hade gått fram till skelettet och försökte skrämma iväg den genom att hota med blodvite. Skelettet fortsatte bara le och tog sakta men samtidigt i så snabb fart att ögat inte hann uppfatta tag i dom, en efter en och skivade upp dom. Skivorna hade formationer i olika vackra mönster. Dom som skivades var bland annat en muskelknutte och en smartis. Skelettet tog vara på de bästa delarna för att bygga på sin egen skralla kropp. Jag var livrädd för att bli skivad och tänkte att flyktvägen nog hade en fortsättning ändå, på något sätt skulle det gå.

På den här nivån blir det. Önskar jag kunde föra seriösa politiska debatter men kan inte utföra såna stordåd utan god källförteckning. Endast när jag berättar om mina egna erfarenheter av orättvisor och utanförskap.

efter svart damm kommer blodregn

Men inte så mycket. Det som faller ner kommer mest synas som en aning rött damm, främst på vita bilar.

Jag har äntligen börjat arbeta femtio procent. Skissar och tecknar, söker stipendie och deklarerar. Gör oss av med överflödiga föremål och sparar det bästa för verklighetsflykt. Snart kommer bilder, både på konst och föremål.

Dessutom är det min namnsdag, Marianne.

Svarta madamm

Ett svart fiberdamm har lagt sig över vårt hem sen några veckor tillbaka. Vi säger att det är från Svarta Madamm. Hen sveper igenom ditt hem när årstiderna suddats ut. Det svarta dammet är som små tygfibrer. Små små svarta maskar som släppt från hens långa svarta släp. Ligger nu över handfatets vita porslin och hyllplanens strukturerade pappershögar. I hörnen som kolonier, i luftvägarna som feber.

Det kommer antagligen från halsduken jag tvättade i tvättstugan och som obarmhärtigt slets till smulor i tvättrumman. En halsduk som nu rör sig som Svarta Madamm genom fastighetens ventilationssystem, lägger sig som en svart ny årstid. När alla andra årstider är bortglömda av asfalt, köpcentrum, bilar och plastkläder.

Svarta madamm som ett stilla larm. Luften är tung som en uppstoppad tygdocka. Ena lungan rosslar längst ner vid revbenens sista rad. Min posttraumatiska ångest lyssnar på rosslet i nattmörkret.

Orka krig

Om det är något som gör mig matt så är det krigiska människor. Vi vet till och med att vi är dödliga. (Vissa tror att vi är odödliga.) Ändå ska vi hålla på och hålla på. Kan inte alla bara sätta sig ner och äta chips framför tv:n istället.

Jag som har fullt upp med att gräma mig över att jag aldrig vågar lita på min egen förmåga att göra konst. Att min bok inte fick bli det den ville bli. Hur den sagt det till mig varje natt sen den var färdigtryckt, att jag inte gjorde den egentliga boken. Ska nu dessutom alltså behöva se på hur Europa är på vippen till krig. Hundra år sedan första världskriget bröt ut. Anledningen är den samma. Maktfullkomliga herrar med ekonomiska vinstintressen. Demagoger med exhibitionism i form av väldiga kukar i stål. Bakåtsträvande lagar och hetsjakter istället för demokratiska reformer. I hopp om att få ta livet av alla dom som bugar och vill göra rätt för sig. Ta på sig uniformen och följa dit slaget går.

Farmor och även min nu döda mormor, blev djupt påverkade av andra världskriget. Jo det går att ärva såren och ärren från ett krig.

Min ofärdiga färdiga bok tar delvis upp det.

Heja Kvinnor

och idag är det den fantastiska internationella kvinnodagen

Dit jag nu går.

Till Hängmattan. Bästa fiket i stan, Hängmattan, på Södermannagatan. Går dit flera gånger i veckan nu. Allt smakar så gott och möblerna är not-sofo, menar exempelvis det där obehagliga tandläkarvita. Istället är det olika färger, former och gamla möbler. Ganska sofo det med fast på det gamla goda viset, ärligt. Samtalen är oftast intressanta att tjyvlyssna på. Ansiktena tittar på dig och inte igenom dig. Påtår ingår. Nu gör jag reklam, men jag gör den gratis, för att jag gillar stället. 

Det känns som om en ny film har börjat fast vi är samma karaktärer. Vi ses på fiket nu och pratar om våra nya liv. Jag tar med mig K varje gång, antingen sover han eller så sitter han i mitt knä eller i en barnstol. Kanske ska börja dokumentera honom där i soffan och se förändringen.

barnkoma

Kan det sluta kännas som om jag vill ångra allt på grund av den så enorma tvära överrumplande känslostormen över mitt barn.
Idag har vädret varit moddigt. Jag gick en morgonpromenad ut med barnvagnen upp till Vitabergsparken. Vi landade vid den stora utomhusscenen. Jag var ganska utsövd men alltid trött till viss del.

Det är så svårt att föreställa sig känslan innan. Då var barnbilder intetsägande fånigt och ihållande jobbigt. Men nu är det så gulligt och hjärtkramande. Kan inte förstå att jag blev så. Men det är alltid lika spännande att prova nya karaktärer. Kan inte heller förstå att det var så viktigt innan att ta ställning gilla barn eller inte gilla, gilla par med barn eller inte gilla. Nu mitt i barnvardagen är allt som en snurrande speldosa och utanför rör sig lite pratbubblor då och då som gillar eller inte gillar, men det är alldeles ovidkommande här inne i speldosan.

Förutom allt det som kan dra ner på det drägliga livet. Vare sig inuti eller utanför speldosan så är det ändå avgörande om villkoren är jämställda och klasslösa för att full lycka ska kunna flöda.
 

Storyboard

Jag gjorde en bok. Men om jag ska vara ärlig så blev den inte färdig. Innan jag gjorde boken var boken, historien och teckningarna andra. Sen när den var tvungen att färdigställas så blev det något nytt. Nu finns därför en till på väg efter det och en till efter det och alla är dom samma bok. För har jag en gång låtit försumma den första sanna boken så finns det ingen återvändo, nu vill alla ut och i en och samma bok.

Viveka Lindfors har letat sig in som karaktär nu. Närmsta halvåret kommer stora pappersark fyllas med miljöer som Viveka beträder. Mestadels surrealistiska med inslag av delirium.

Planera namnfest.

Jag och K satt och väntade på våran tur. N hade hämtat en mugg vatten till mig och gått vidare för att kolla in några teknikprylar.
K låg i vagnen och sov bakom en filt hängandes ner från suffletten. En kvinna i sextioårsåldern plockade upp en nummerlapp från golvet.
Sen viskade hon till mig och frågade vad det för nåt, en pojke eller flicka. Ja det är ju en pojke sa jag. Vad heter han, undrade hon. Jag sa namnet och frågade om hon kände till det. Jo sa hon och frågade om han var döpt. Nej, sa jag. Va inte det, sa hon. Sen berättade hon att som ortodox så måste barnet döpas inom fyrtio dagar annars skyddar inte gud barnet. Du måste se till att ha ett skydd för barnet, sa hon med en blick som försökte skrämma skiten ur mig. Men jag bara skrattade och sa ja om jag vore ortodox ja.

Fick du moderskänslor frågade hon. Ja sa jag, det fick jag. Då berättade hon om en väninna som inte fick det och ville strypa sitt barn när den skrek. Hon ville styyypa sitt barn, sa hon och såg på mig stint. Jag sa oj och vad jobbigt, nej jag hade tur att inte råka ut för någon förlossningspsykos eller kolik.
Sen försvann hon. Jag vände lite snabbt på huvudet för att se vilket nummer det var på tur och när jag vände tillbaka blicken var hon borta, lite som på film.
Läskig kvinna men samtidigt roande. Borde blivit rädd men jag har ju av någon anledning svårt att bli rädd för människor, om dom inte kommer farandes med ett dödligt vapen. När jag var liten gick jag fram till alkisarna i skogen och när jag arbetade som vårdbiträde tog jag dom obehagligaste brukarna för att ingen annan vågade.

I varje fall så påminde hon mig om att vi glömt planera datum för namnfesten. Så nu har vi tänkt oss någon gång i april.

Kalla mig tanten.

Agerade modell för plåtning. Älskar ju äldre damer, så visst vill jag spela tant.

© Linda Nybom

Tonår

När min lillasyster fyllde 13 år var det dags att se pappas tillfälliga hem i Stockholm. Han hyr en möblerad lägenhet i andra hand med turkiska kitchmöbler. Sofforna är överdimensionerade skinnbumlingar med diamanter instället för knappar både på ryggstöd och fötter.
Det var en blandning av kakor och människor och samtalen var så där dialogmässiga när film är som bäst. Eller om det var karaktärerna i sig. Karaktärer finns det alltid på kalasen hos pappa. Men mer berättar jag inte nu, av hänsyn.

Seans

Publiken är inte besvärad. Alla vill vara med. 

Jag kände igen en äldre man. Funderade på om han åkt spårvagn, att jag hade pratat med honom där, sålt en biljett kanske.
Kom på att det var mannen som varje dag hälsade på sin fru på hemmet. Jag jobbade där för över tio år sen.
Hans fru tog jag väl hand om. Hon satt i sin rullstol förskräckt och skrek med krulligt brunt hår och orolig blick.
En ung tjej, fast anställd undersköterska, kallade henne jävla kärring och retade henne intensivt. Ville få henne att skrika ännu mer där hon satt förvirrad i en rullstol som hon inte själv kunde styra. Jag blev så förvånad, hon verkade så duktig på sitt jobb annars. Men plötsligt stod hon där i matrummet och hetsade kvinnan i rullstol, helt öppet framför oss ännu yngre timanställda sommarvikarier. Jag försökte anmäla till cheferna men en av sjuksköterskorna på våran avdelning vägrade ta det på allvar.
-Vi har inga problem på våran avdelning.

Jag tänkte på henne förra veckan, hans fru, i sin rullstol på gruppboendet. I ett hus som var så högt att alla gråa moln sögs in.
Så satt han här nu på seansen. Jag gick fram till honom efter seansen var avslutad. Han stod i kapprummet inklämd mellan jackor, rockar och människor som viskade till varandra. Av någon anledning kände jag att jag ville ta kontakt med honom på ett sätt som skulle få honom att tro att jag var en länk ifrån andevärlden. Kanske för att göra honom glad och för att teater i vardagen är som mest magisk.
-Jag kände din fru.
Han tittade leende på mig och inte alls förvånad. Inte helt säker på om dom andra omkring oss också såg mig.
-Jag kände henne när hon bodde på hemmet.
-Jaså. Jaha i jordelivet menar du.
Han berättade att det var hans 97e seans och att han fått kontakt med sin fru ett flertal gånger. Hon hade även ringt en gång och då endast sagt sitt namn. Jag sa att jag alltid upplevde dom som lyckliga även om hon fått altzheimer.
Vi skakade hand och han såg lugn ut.

Sentimentala lilla jag

Den här bilden togs för exakt ett år sen. Jag och kusinen gick ut på Kvarnen. Visste inte att jag var gravid, så vi slog på stort och tog en paus på toaletten för att tupera håret. En tradition från nittiotalet när det var som mest ute med tuperat och vi chockerade publiken med att komma ut från damerans med gigantiska ja faktiskt nära på rokokoperuk i höjd, stora frisyrer.

Nu är vi tre personer. Det är faktiskt precis som på bilden. Instängda i en idé om familjelycka som aldrig existerar. Vi ler när vi egentligen vill skrika av ångest och håller hand på stan när vi egentligen vill ge varandra på nöten.Vi nära på hatar varandra.
Närå, det är faktiskt helt okej just nu, även om vissa detaljer kunde vara bättre som att vi behöver ett rum till och ett sparkonto, men vi kommer dit snart.